Jag tycker faktiskt att människor är ganska fascinerande. Det är fascinerande hur vissa gör vad som helst för att synas och höras, medan andra kämpar för livet för det rakt motsatta.

Det mest fascinerande är dock, hur jag kommer på mig själv att gå runt och vilja vara som en del andra i min omgivning; sociala, utåtriktade, omtyckta. Det är just de personerna som till slut visar sig vara de mest falska och påhittade människorna som finns. Att ljuga och överdriva, att trycka ner och att ignorera för att bli hörd och sedd är falskt. Falska människor avskyr jag. Så varför ser jag inte igenom deras fasad från början?

Antagligen för att jag är så fascinerad av deras otroliga sociala förmåga. Jag, som många andra. Problemet är att de andra aldrig verkar se igenom fasaden förrän det är för sent. Frågan är då hur mycket av sitt forna liv de har kvar och hur mycket de har formats av sitt umgänge.

Falska människor är avskyvärda.
Jag tänker aldrig bli en sån, och får jag som jag vill ska jag heller aldrig sänka mig till att umgås med en sån.
Jag undrar bara när min omgivning också inse hur världen ser ut.