Kvällen skulle spenderas med popcorn och Grease. Nu är popcornen iskalla och Grease sjunger på slutrefrängen utan att jag sett egentligen något alls.

En av mina äldsta vänner och jag har suttit och gått igenom tiden i Djäknemåla/Kättilsmåla/Vedeby och vår ökade ålder har minst sagt blivit påtaglig. Och inte på något smickrande sätt.

Vi mindes tiden i skogen bakom mitt hus i Djäknemåla där vi klättrade upp i de högsta och bredaste bokarna vi kunde hitta. Vi spände upp en tråd mellan våra träd i vilken vi fäste en gammal, sönderrostad  och hålig gryta som skulle fungera som transportmedel för våra böcker då vi var färdiglästa och skulle byta.

Vi mindes tiden vid Havsjön, alla somrar, alla dagar, alla timmar som vi spenderade där var alltid fyllda av ett magiskt skimmer. Ingen sommar sedan dagen vi flyttade ifrån Djäknemåla har blivit sig lik efter det. Magin blev liksom bruten.

Vi mindes hur vi konstant och utan minska bekymmer cyklade milavis utan att klaga eller tycka det var jobbigt. Hur vi alltid for runt i byn och hem till varandra. Hur lätt det var att åka hem till varandra och om den andra inte var hemma bad man föräldrarna skicka iväg denne till den som först kom.

Vi mindes ett temaarbete i skolan där hon och hennes grupp ljög sig blåa inför den läraren som för övrigt var grundskolans största guldklimp. Samma lärare som gick sig en känga eller två från min grupp som aldrig riktigt var funktionell.

Vi mindes alla småsyskon hos våra kompisar. Småsyskon som nu är huvuden längre än oss båda.

Vi mindes våra tyskalektioner i högstadiet där vi briljerade varje lektion och var klassens stjärnor. Där vi alltid hade  hysteriskt roligt och översatte tyska som om vi vore infödingar.

Ser man till hur våra liv ser ut nu kan vi absolut inte klaga, men mycket av det som var vill man ha tillbaka. Att minnas är som balsam för själen, att komma tillbaka till verkligheten är som att få en käftsmäll. Jag vill vara lika ambitiös, lika aktiv, lika oförstående och orädd som jag var då. Jag vill ha tryggheten i denna vänskap och tryggheten i att kunna vara social men ändå så fruktansvärt osocial.

Jag saknar förr, vilket får mig att känna mig gammal. Och om 23 dagar blir jag ännu äldre.