Idag kom jag igång med löpningen. Lycka, lycka och lycka!

Körde Nisse till jobbet vid åtta och sen ut och springa i den femgradiga höstmorgonen och allt var så äckligt perfekt. Det kändes inte på riktigt. Och det bästa av allt; jag klarade hela rundan. Första gången jag springer på över fyra månader. MED OTRÄNAD ASTMA!

Visst, den kändes efter halva rundan, men när den var som värst sprang jag tio meter och halsen var som ett sugrör. Men även att den nu kändes var det inte alls lika jobbigt, jag fick ändå luft.

Fan vad lycklig jag är.
Nästan så att jag blev pepp på en dag med dyra tandläkarbesök, tentaplugg och medicinköp.
Men bara nästan.