I måndags tog jag en promenad med Sanna. Vi gick en runda på stan och tog promenaden vid havet hem.

Jag vet inte om jag berättat det, men Nisse och jag hittade en svan som var något.. felkonstruerad.. förra sommaren. Kalle döpte vi honom till. Han hade ena foten på ryggen och jag föll pladask eftersom han inte lät det hindra honom i livet, så vitt vi kunde se.

Här är han:


Någon gång mot hösten så försvann Kalle, och trots att Nisse och jag letade så kunde vi inte hitta honom. Brödet vi hade tagit med oss gick då till andra fåglar.

Med tanke på Kalles felkonstruktion och naturens "survival of the fittest" började jag anta det värsta. Men så på Sannas och min promenad så hände det! Jag såg honom! Han levde och mådde bra! Och vacker var han, det ska jag ju säga.



Åh, vad lycklig jag blev! Se så fin. Visst är han fin? Min lilla Kalle.