Då var helgen i Malmö över.

Jag har käkat en oxfilérulle, thaimat och smakat brända mandlar. En strawberry daiquiri och en mojito smög ner tillsammans med alldeles för många cider under Da Baser-kvällen, men shit vad kul det var. Musiken hade dock kunnat vara bättre.

Rundan på stan bjöd på ett par converse, en kylväska och en kommande julklapp. Alltså hittade jag inte allt jag ville ha. Tjocktröja brydde jag mig inte om att titta efter, byxorna fyllde jag inte ut i bakänden med på tok för bra vid låren och väska hittade jag en som tyvärr inte var pösig nog.

Det gäller att veta vad man vill ha, right?

Hemfärden började katastofalt, mitten var fin och slutet var skränigt.

Vi hade lite mer än en timme på oss till stationen och bestämde att en promenad skulle vara skönt. Så vi tog en stor resväska som Ida lånat av Nisse en gång i tiden och började röra på oss. Dock var väskan otymplig och väldigt dåligt utformad så den blev ett problem. Stannade på vägen för att köpa färdkost och insåg sedan att det blivit bråttom bråttom med en resväska from hell genom ett festivalfyllt Malmö.

Väl vid stationen blev det biljettproblem då vi hade en kvart på oss att komma fram till automaten, trots att det såg ut att vara en timmes kö. När vi kommit fram visade det sig att automaten härstammade från sniglarna så den segade och slemmade i evigheter innan vi fick biljetterna i hand. Då hade vi fem minuter tills tåget skulle gå. Och det hade blivit ett spårbyte.

Nils fick ta väskan i famnen och så fick vi springa som idioter, men vi hann.

Dessvärre var tåget smockfullt så de första 45 minuterna spenderade vi stående. Så ni kan ju tänka er att sittplatserna var gudagåvor.

Med 45 minuters resa kvar hoppade ett jäkla partygäng på tåget och Nils och jag kunde inte prata med varandra då deras skriksång överröstade allt. Men de var trevliga.

Egentligen tror jag inte det var meningen att vi skulle åkt hem, det är mycket som pekar på det. Men att sova i en hemmasäng är ändå fint. Jävligt fint.