Imorse åkte jag till Västamark för att springa. När jag kom dit såg jag en liten ensam hund springades vid vägkanten. Jag parkerade och väntade på ägaren samtidigt som jag försökte locka till mig hunden. Men ingen kom och hunden vägrade stanna och ignorerade mig fullständigt.


Han/hon sprang vidare och jag började knacka dörr för att hitta ägaren. Efter en halvtimmes dörrknackning var det fortfarande ingen som kände till hunden, och ingen som visste vems det kunde vara överhuvudtaget.

Vid det lagret var hunden borta så jag började springa igen. Gick dock inte att koppla av, det skulle ju komma en storm och ingen ville kännas vid hunden.

Och så mötte jag en gammal dam på spåret. Hon hade promenerat med sin hund och mött denna. Hon kopplade den med sin egen hunds koppel och lovade att ta hand om den och hitta ägaren.

Nu kan jag andas igen.