Inatt är första natten jag sover hemma sedan Tuffis gick bort, det vill säga 43 dagar sedan. Huvudet är redan kaos, hjärtat tyngt och tankarna överallt. Detta är jobbigt.

Det är egentligen helt otroligt vilken saknad man är kapabel till. Jag tänker på Tuffis varje dag, flera gånger. Jag har drömt om henne flertalet av de nätter som passerat sedan 29 maj när allt vi kämpat för förstördes. Gångerna jag gråtit är oräkneliga. Och känns oändliga.

Åh, min älskling. Jag saknar dig. Kom tillbaka?