Nu har jag säkert skrivit femton milalånga texter om hur mycket jag saknar, behöver och vill ha det som en gång var. Alla har raderats för jag har varje gång kommit på hur patetiskt det låter. Hur patetisk jag är. Ändå kommer känslorna tillbaka.

Och allt för att jag vill blicka framåt, ha bekräftelse och uppmuntran.

Orken rinner ur mig, humöret är kört och jag har ingen lust.
Jag löser sudoku till jag somnar och håller tummarna för att det hjälper.
Annars vet jag inte vad jag gör.