Nisse: Bitterfitta!
(med sin mest kärvänliga och skämtsamma röst)
Jag: NEHEDU!
(och så börjar jag kramvägra)

Nisse kämpar för livet och lirkar och tjatar om att få en kram, jag fortsätter vägra. Till slut plockar han upp mitt ena lypsyl, vet extra stora från försvaret, öppnar korken, trycker upp det och börjar dutta lypsyl i hela ansiktet på mig medan jag förgäves kämpar för att hålla honom borta. En av mina absolut sjukaste egenskaper, att aldrig kunna skratta länge utan att börja gråta, kickar in och plötsligt ligger jag och asgarvar och storlipar på samma gång. Nisse slutar, tittar på mig och frågar om jag tänker ge honom en kram nu.

Som sagt, jag älskar kärlek.