Nisse och jag var på väg hem från kortspel hos min mor. Nästan framme vid dörren kom vi på att vi ville gå på en promenad, och jag är glad att vi gjorde det.

Vid Saltöbron skrämde den sötaste katten på jorden halvt ihjäl Nisse genom att springa fram mellan benen på honom och mjaua. Vi gick vidare och katten följde efter fram till dess att halva bron var korsad.

Vi fortsatte promenaden och pratade lite allmänt om hur söt den var.

När vi kom tillbaka var vi oroliga för att den skulle bli överkörd om den sprang på bron så vi letade efter den och den fann oss. Den gjorde samma sak som den gjorde mot Nisse men mot mig. 

Vi gosade lite med katten och kom överens om att ifall vi skaffar katt sedan ska det vara en sådan.

Vi fick med oss katten till grönområdet där vi hittade den, och sedan var det kört. Vår korta promenad blev en evighetsvandring eftersom katten inte ville lämna oss. Vart vi än gick följde den efter. Den ville vara med oss lika mycket som vi ville ha den.

Efter ett tag sprang den in på en bakgård vid Björkholmen och vi rusade iväg för att den inte skulle följa efter oss mer. Att få med den till stan och lämna den där kändes nämligen inte rätt.

Vi gick vidare och efter ett tag kom ett hysteriskt mjauande efter oss. Vi vänder oss om och sekunden efteråt ser vi katten komma springades i full fart.

Vi gick en halvtimme till och tillslut lurade vi iväg den.

Men ingen av oss kan släppa tanken på katten.

Vi vill ha den.