15 dagar. Det har gått över två veckor sedan Tuffis gick ifrån mig. Från oss.

Jag saknar henne. Jag saknar henne varje sekund av varje minut av varje timme av varje dag.

Jag drömde om henne inatt. Jag gick i en skog och hörde ett välbekant läte. Ser Tuffis i en trädtopp, hon tittade på mig. Jag stäckte upp handen mot henne och hon flög ner och satte sig på mitt finger.

Vi kelade, hon kurrade och plockade med mina smycken som hon brukade. Hon såg så pigg ut, så levande och hennes näbb var kort och fin. Hon mådde bra och hon var med mig igen. Det var så verkligt.

Att vakna var som att få ett knytnävsslag i magen. Jag ville inte, jag ville vara med Tuffis.

När man tänker på det är det helt sjukt hur mycket saknad man är kapabel till. Jag skulle göra vad som helst för att ha min flicka hos mig igen. Vad som helst.

15 dagar. Och en evighet kvar.