Har ju glömt! 

I fredags åkte Nils, jag, Ida, Martin, Anna, Kerstin och Nancy den nya polenfärjan. Det var.. ett äventyr. Minst sagt.

Jag hade panik flera dagar i förväg över vad jag skulle ha på mig. Köpte mig en klänning, ångrade mig, ångrade mig igen och ångrade mig ett par gånger till. Jag hade den i alla fall. Hoppade på båten och både Nils och jag var festsugna och peppade som få.

Begav oss utåt.

Gick och åt.

Svalde förrätten och SCHWOOOOSH.

Kulingvarningen var verklighet och denna stora färja gungade så mycket från sida till sida att vinet i vinglasen på borden skvalpade över. Nils blev så sjösjuk att han kräktes hela fredagkvällen, jag mådde röv och blev dessutom bamseförkyld i näsan. Klänningen hade jag använt två timmar.

Dagen efter vaknade vi i Polen, käkade vår frukost och spelade lite spel. Båten tog ny fart och gungade nästan ännu mer på vägen hem. Denna gången sket jag i illamåendet, jag ville se båten! Nils fick behålla sina åksjuketabletter och var inte fullt så påverkad som dagen innan - men ärligt så gick vi nog båda på ren envishet.

Vi shoppade lite godsaker,  umgick med Ida och Martin, spelade Airhockey, tittade på bio, spelade på enarmade baniter och vann noll och ingenting. Sprang in i min gamla frisör och sa hej. Sen spenderade vi fyra  timmar i mitten på mitten av båten. Där gungade det minst, alltså så lite att man klarade sig utan kräk.

Varje gång jag försökte gå någonstans, vilket jag för övrigt gjorde på 10 cm höga klackar - höjdskräck -, så vinglade jag omkring som om jag åkt på en rejäl bamsefylla. Bang, oj en vägg, bang, oj en vägg, bang oj en vägg.

Den tiden vi var uppe och med folk hade vi skitkul och jag hatar vädret som förstörde resan.

Måste också berätta att huvudet gungade något vansinnigt hemma också. Kändes som att man var ösfull, trots att man var klarnykter. Det är en ganska otäck känsla.

Jag vill göra om resan. Ni vet, gör om gör rätt.